Basketens växtvärk, och så slutar helsvenska SBL

Jag pratade nyligen med Lasse Sandström,
distriktsordföranden i Stockholm, som hade varit på basketens kick-off i Örebro
i början av september. Lasse berättade att alla ordförandekollegor han hade
pratat med rapporterade en ökad tillströmning av nya spelare till basketen.

De här signalerna bekräftas från olika håll i landet. Högsbo
har t e x 200 köande ungdomar som i dagsläget inte kan beredas plats, Uppsala
sägs ha dubbelt så många köande och Fryshuset över 1000. Det är stora siffror i
en sport som har totalt runt 35 000 aktiva. Bara de tre nämnda klubbarna
skulle alltså kunna öka antalet aktiva med 5 %. Om de bara kunde ta emot alla.

Att basketen nu tycks vara i tillväxt är ett angenämt
problem, och inte så litet heller. Det är ett gigantiskt dilemma, att när
tillströmningen tycks öka ordentligt, så finns det varken hallar eller tränare
som räcker för att möta efterfrågan. Till slut går det inte att dela på hallar
och att tränare åtar sig mer och mer. Resurserna räcker helt enkelt inte till
allt och alla.

Det allt överskuggande problemet tycks vara hallbristen, i synnerhet i storstadsregionerna. Hallsituationen i det största distriktet, Stockholm, har länge varit katastrofal. Och hur skall man då kunna möta ett ökande intresse? Ändå tycks klubbarna i distriktet anstränga sig till det yttersta för att ta in så många som möjligt. Redan nu är har basketen en stark ställning i Stockholmsområdet. Man har i sitt distrikt lika många aktiva ungdomar som handbollen och innebandyn tillsammans!

Jag vet att det i Stockholm och på andra håll jobbas
intensivt med att få fler hallbyggen till stånd, men det jag hör är att det
överlag varken byggs eller planeras särskilt mycket, och på olika håll funderas
det nu på alternativa strategier. En sådan är att få till fler enklare byggen,
som t e x ballonghallar. Sådant har vi sett en del av inom bland annat tennisen
och det är något som basketen i Danmark tillämpat en hel del.

Sammantaget är det en ödets ironi att när den svenska
basketen tycks ha möjligheter att ta rejäla språng, så går det inte att möta
efterfrågan, i alla fall inte på kort sikt. Goda råd är dyra om man skall kunna
ta tillvarata på det intresse som uppstått. Fler ledare måste utbildas och
rekryteras, och det måste till fler basketplaner och hallar. På något sätt.

Det är mammon som regerar i elitidrottens värld.
Häromdagen berättade jag t e x om det ryska laget UMMC, som har en budget på 14
miljoner €, en summa som ingen av konkurrenterna kommer i närheten av. Då är
det inte svårt att få till sig de bästa spelarna och bli närmast oslagbar.

Och samma sak, fast i en mindre skala, gäller också i Sverige. Oftast är det laget som har (råd med) de bästa och flesta importerna som vinner mästerskapet. Men inte alltid. Förra säsongen räckte det t e x med en amerikanska för Luleå, men hon var å andra sidan ack så viktig. Men dagarna när helsvenska lag vinner SM-guldet är nog alltid förbi. Senast det skedde var 2010, då 08 Stockholm, med Anders Härd som coach, tog hem det hela.

Överlag är kan man säga att importerna viktiga för lagen.
Några klubbar skulle inte ens få ihop lag värda namnet utan dem. Men de
utländska spelarna har också annan betydelse, i alla fall de importer som är på
högsta liganivå eller bättre. Det är bra för svenskorna att dagligen träna med
och mot bra motstånd, och naturligtvis att spela matcher mot dem. Det är helt
enkelt utvecklande att ha ett antal bra importer i lagen och i ligan.

Men att ha så många importer som 45, ”and still counting”, får betraktas som rejält övermaga. En ligacoach sa häromdagen ”det är ju helt sjukt hur många de är”. Det är inte utan att man håller med. Ett par bra importer per lag vore en mer optimal nivå för att få en kombination av ”tillräcklig krydda” och mer svensk speltid.

Icke desto mindre, nu är de här, och ett antal av de nya kommer att bli intressanta erfarenheter. De båda erfarna Luleåspelarna Brooke McCarty Williams och Bria Goss lär t e x bli begivenheter. Spännande blir också att se Alviks Hailey Leidel, som sägs vara en vass skytt och scorer.

Norrköping har värvat Kate Oliver, som kommer från Australien. Oliver är en 190-spelare, som bland annat gjort tre säsonger i den brittiska ligan, där hon blivit MVP. Hon kommer att göra nytta för Dolphins, som fortfarande har någon värvning att redovisa. Men även flera andra är man spänd på att se i ligaspelet, t e x Sabrina Haines (Uppsala), Ashley Taia (Wetterbygden), Aliyah Jeune (Södertälje) och Doniyah Cliney (Eos).

Men än så länge är de svenska spelarna i majoritet,
även om de inte kommer att få merparten av speltiden. Och inget lag kan som
sagt vinna mästerskapet enbart med importer. Men hur skulle det gå om lagen
bara fick spela med de svenskor de har i trupperna, vilka skulle nå slutspelet?
Det helsvenska mästerskapet gick så här, eller kunde ha gått:

• De som nådde till kvartsfinal, men inte längre:
NORRKÖPING, ÖSTERSUND, A3, UPPSALA

Det visade sig att A3 och Norrköping höll spelet bra uppe och hade bra spets men föll på att bredden i det svenska materialet inte riktigt fanns. Sandra Hansson, Moa Dellbro, Isabelle Edholm, Patricia Elias och Abigail Asoro kämpade väl, men hade behövt ytterligare någon lagkamrat för att orka. Och lite samma sak var det med Norrköping. Med Anna Lundquist, Rakel Gyberg, Matilda Ståhl, Matilda Åhlberg och Karolina Andersson hade Dolphins en bra uppställning, men lagets ungtuppar kunde ännu inte stå upp tillräckligt bra.

Uppsala och Östersund tog sig till kvarten tack vare att båda lagen har breda svenska uppställningar. Uppsala startade med Crystel Bittar, Amanda Tivenius, Ellinor Holmberg, Johanna Prytz och Quy Nguyen, och kunde skicka in Mikaela Ekdahl, Claudia Charles och Kassandra Larsson från bänken. Nykomlingen Östersund överraskade och visade sig ha en stark svensk bas i laget, med Danielle Elvbo, Moa Lundqvist, Neramou Jeng, Felicia Boström, Elsa Paulsson Glantz och Stina Dahlin i spetsen, och faktiskt en full uppställning och kunde som enda lag ställa upp med tolv spelare.

• De som nådde semifinal, men föll där: SÖDERTÄLJE, ALVIK

Båda lagen missade finalen av samma orsaker: spetsen finns där, med riktigt bra ligaspelare, men det fanns för få spelare för att sluta topp två. Södertälje matchade Matilda Claesson, Ellen Åström, Ida Andersson och Anna Dahl, och därtill Linnea Rosendal och unga Edessa Noyan, medan Alvik mönstrade Anna Stern, Elin Ljunggren, Paula Juhlin och Mikaela Gustafsson, understödda av Hanna Käll och Frida Lundquist. Alvik hade mer av längd, medan Södertälje levde på skytte och försvar. Det var nära för båda, men inte tillräckligt.

• I finalen möttes LULEÅ – HÖGSBO

Vi visste att med Elin och Ida Fredriksson, Louise Noaksson, Elin Johansson och Hanna Halilovic skulle det räcka långt för Högsbo, som också har Ida Moberg, Saga Sansone, Cecilia Berggren och Makolla Bagayego att kasta in. Högsbo har en bredd i sitt svenska material som få och kunde välförtjänt spela till sig en finalplats.  I Ellen Nyström, Josefine Vesterberg och Allis Nyström hade Luleå en trio som inte bara var i topp när det gällde ligans svenska spelare. De hör till de allra bästa, importerna inräknade. Och sedan kunde Luleå fylla på med Sofia Hägg, Felicia Ponturo, Fanny Wadling, Moa Erlandsson, Jenny Södersten, Sandra Hedlund och Eira Borgh. Det var väntat att det skulle sluta med en finalplats, och så blev det också.

Och vem vann det hela? Det gjorde naturligtvis Luleå, för inget lag i ligan kan mäta sig, i varken spets eller bredd, med Luleå. Luleå gick rent genom hela slutspelet och annat var inte heller att vänta.

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Dams sida.