COACHES CORNER #2 - Energi är hårdvaluta

November är intressant. Hela landet är på sparlåga. Inte SBL-dam. Full effect, coacher,spelare, materialare, kanslister - alla bara kör! Man vet inte annat.

10:e omgången i helgen.

Torsdagsträningen som kommer är något av det mest talande. Någon kommer sent till videondå chefen på jobbet behövde en briefing på vägen ut från kontoret. Antalet Nocco/Celsius/Red Bull som ställs på konferensrum bordet är otaliga, något trycker till och med den där matlådande packade till jobbet. Vissa tejpar sina egna fötter medan vi går igenom Norrköpings 29:e set-offense inför lördagens drabbning. Vissa mer fokuserade än andra, vår fina liga.

Om man stannar upp och reflekterar, blir man glad. Vi delar energi med varandra. På mångasätt en trevägs-kärlekshistoria. Spelare-coacher-idrotten. Inne i hallen sen så är de igång, någon klunkar i sig det sista av sin energidryck (oftast en gymnasieelev helt utan uppfattning om hur kroppens koffeinupptag fungerar i samband med träning), den andra står och stretcharen ljumske som ingen vet att de har ont i, den tredje har påbörjat sin skrockfulla“pre-training” rutin där den måste sätta 3 lay-ups i rad innan träningen börjar. Alla gör det de behöver för att få energin att klara av den här träningen. Alla vet att energi smittar av sig, alla vet att energi vinner matcher.

 Inför skrivandet av den här krönikan så har jag ringt och hört mig för två spelare som jag har lärt känna genom åren som aktiv i basketsverige. En är Anna Dahl, som är ett av Uppsala Baskets nyförvärv, någon som har gjort många år i SBL och som jag tror är en dark horse till varför det går så bra för Uppsala. Vi pratar bland annat om varför det går så bra för Uppsala men också hur det har känts jämfört med tidigare miljöer hon har varit i. Nästa spelare somjag har ringt är nyblivna landslags-debutanten Helene Haegerstrand, dels hur hennes känslor var inför landslaget men också lite om varför Alvik har startat lite trögt. Deras röster kommeratt höras igenom hela artikeln genom citat och parafrasering. Notera att jag blev sjukt glad när jag såg Helene dra i alla sina skott i matchen mot Litauen!!!!!

Vad har vi sett?

Senast lovade jag upp till dans, att vi skulle ta oss genom den här säsongen tillsammans och att ni skulle få insikt i mig som “pausande” coachs djupa analyser. Sanningen är den att jag trodde uppgiften på förhand skulle bli relativ enkel. Jag har coachat i ligan i 3 år, åren innan det så har jag sett varje match Norrköping Dolphins spelat, oftast på plats i Stadium Arena, och oftast har SBL dam gått på repeat. Två lag (som alla visste på förhand vilka) briljerar, ett lag hänger på med ett mätt mellanrum och resten bara är.

I år är det inte så. Jag har på förhand haft höga förhoppningar på Norrköping och Södertälje, som jag noterar inte når upp till sin fulla potential. Vi har också fått en ny mardröms-bortamatch i Heleneholms Sporthall då Malbas har dräpt jättarna från storstan med råge. Senast så lyckades Alvik hänga med i 5 minuter, sedan var det ett Malmöitisk tågsignerat lokförare Sirwan Haso med konduktör Julianna Okosun som prejade allt sin väg.

Ligan är vidöppen, och varje match jag går på kan vad som helst hända… för oss supportrar är det helt underbart men jag räknar med att mängden halsbränna bland coacherna har ökat markant.

Vilka har imponerat?

Malbas är klart den nykomlingen som har imponerat mig mest, en lugn och metodisk basket som tillgodoser deras bästa spelare - det gör mig glad. Sedan finns det något poetisk i att se Melissa Yildirim (född 2007) och Linne Norberg (född 2008) ta sådana stora roller tillsammans med stjärnor som Anna Seilund och Julianna Okosun, en väl konstruerad trupp för en nykomling som hittills överpresterat! Identitet är viktigt, energi är viktigt - Malbas har båda.

VÄLKOMMEN TILL UPPSALA - VÄLKOMMEN HEM!

Svårt att inte ha Labyrints klassiker från 2011 i huvudet när man tänker på Uppsala Baskets framtåg i ligan. Anna Dahl signerar det till coach Kristina Arsenic och gruppens… you guessed it… energi! Men jag är inte förvånad, Anna går vidare och berättar hur Kristina har fått laget att köpa in och spela för varandra. Det behöver inte nödvändigtvis vara svårare än så.

Stephanie Visscher har det som krävs för att sätta det matchvinnande skottet mot Norrköping, det är ännu lättare när hon vet att hon har lagkamraterna i ryggen. Uppsalas basketfilosofi är enkel, och det är inte ovanligt att en coach som har varit spelare efterlever den, en “players-coach” som Arsenic trycker på två grejer (också bara en spaning) enkelhet i både anfall och försvar och mata den spelare som har ett övertag. Kul att se!!

Här behöver vi sitta ner i båten…

I vissa lägen blir man bara krossad av schemat… Detta gäller framförallt Alvik och EOS. Alvik har spelat 7 matcher hittills, dock har man spelat 2 mot RIG Luleå och 2 mot Luleå Basket - min notering är att gruppen inte har någon rytm över huvudtaget vilket märktes både mot Brahe och Malbas. Jag pratade med Helene Haegerstrand. Detta var dock innan de mötte Brahe och Malbas och en sak fastnade jag för - Helenes lugn.

För henne är den här säsongens energi framför allt knuten till hur oförutsägbar ligan är. ”Nu känns det verkligen som att alla kan slå alla,” säger hon, och det hörs att hon tycker att det är kul på riktigt. Den ovissheten kräver närvaro. Den kräver att du kommer redo varje kväll, för det finns inga ”enkla” matcher längre. Vilket också kanske märktes sen då det blev jämnt mot Brahe och förlust mot Malbas där båda är nykomlingar.

Det jag gillar med Helenes syn på ligan är att hon inte jagar bortförklaringar. Schemat är konstigt, resultaten går upp och ner, men energin - den tummar hon inte på. Hon pratar om ett lag som tränar, skrattar, lär sig. Det är inte alltid glamoröst, men det är äkta. Och i den här ligan kommer äkthet alltid att slå glam.

Det är samma energi jag hör när Anna beskriver Uppsala från ett helt annat håll. Två spelare i olika roller, olika klubbar, olika livssituationer. Men samma slutsats: energi är inte ett humör,det är en riktning. Där hon också ger mycket kredd till lagkamrater och coach, vilket är vår liga i ett nötskal, evigt ödmjuk.

När Helene sen pratar om Alvik låter hon varken stressad eller uppgiven. Snarare trygg. Hon säger att laget tränar bra, att de är ett ”kul gäng”, och att de lär sig saker varje vecka. Det är energi i sin renaste form — inte extas, inte hybris, utan tro. ”Jag är bara glad att vara tillbaka,” säger hon. Det är en spelare som spelat lite, mycket, och allt däremellan. En spelare som vet att rollen förändras, men ansvar består. Och när hon pratar om landslaget — om att kliva in i en annan miljö och en ny roll — sammanfattar hon egentligen hela sin syn på energi: ”Jag är kallad av en anledning. De ser någonting. Jag ska bara göra det jag är bra på.” Det är inte arrogans. Det är förankring. Älskar det. Att sen komma ut och göra den landslagsdebuten som hon gjorde (100%igt skytte och stabilt spelat rakt igenom) borde vi inte vara förvånade över.

Tittar du på tabellen idag (25/11) så noterar du att EOS ligger sist i tabellen. Första tanken är: hur är det möjligt? Bra coach, stabil trupp och goda förutsättningar att lyckas - mitt svar hittills: ibland rullar bollen ut.. Ser man deras resultat över tid så finns det inte mycket att oroa sig för. Förlust med 10 mot Dolphins, 9 mot Luleå, 4 mot AIK, 4 mot Brahe, man slår Södertälje, detta är resultat som lika gärna kan gå åt båda hållen. Jag har sett EOS, det finns en kontinuitet i hur de spelar, Ira Otamiri som tränare lämnar upp mycket till spelarna att lösa, de spelar snabbt och stundtals okontrollerat - men mer struktur och kontroll behöver inte vara lösningen - oftast vänder statistiken, är du en 50%ig skytt och missar två skott i rad så talar statistiken för att du kommer sätta dina nästa två. Bli inte förvånade om EOS är med i slutspelsfighten i Februari.

Här finns det frågetecken…

Jag var naivt hoppfull inför RIG Luleås första säsong i basket-Sveriges finrum. En målskillnad på -348 efter 9 matcher. Svårt att reflektera över nu och en fin spelad match senast mot Visby. Men en hel del frågetecken dyker upp. Det finns en brist på ett mellanting på damsidan i Sverige. RIG tidigare år vinner med enorma marginaler i basketettan, i år har jag sett matcher där de inte får upp bollen över halvplan, vad är bäst för våra ungdomsspelare? På herrsidan kan vi se unga spelare ta kliv i Superettan och få matchas på en nivå som passar dem. Grupper med enorm talang, kompetenta coacher, man är också förmodligen laget som tränar mest i ligan. Här har jag inga svar. Men hoppas ha det längre fram.

Sedan kommer vi till det största frågetecknet under säsongen, vad händer i Visby? Av det jag har sett senast så har energin inte varit där. I basket skulle jag säga att det är mer eller mindre omöjligt att gå in i en match och spela när man är osäker kring hur det ska gå. Energinivåer dippar och underlägen känns enorma. Det ska bli intressant att se hur Carro Muzito-Bagenda och gänget tar sig ur det här.

Energi är en hårdvaluta

Det slår mig efter samtalen med Anna och Helene att energi inte är en slump. Det är inte något som ”bara finns” vissa dagar och inte andra. Det är ett val, ett system, en kultur — och ibland ren överlevnad i en liga där ingenting är givet.

När Anna pratar om Uppsala låter det nästan självklart: ”Hon (Kristina Arsenic) har verkligen lyckats hitta en harmoni i gruppen… alla känner att de bidrar.” 

Det är egentligen den mest grundläggande formen av energi ett lag kan ha. Inte high-fives, inte pep talk, utan tryggheten. Vetskapen att du spelar för något större än dig själv, och att de andra gör samma sak. Energi som byggs i vardagen, i relationerna, i hur man möts i hallen en tisdagskväll i november.

Helene beskriver en annan sorts energi — den kompromisslösa. Hon skrattar när hon säger:”Vi har spelat fem matcher och mött Luleå fyra av fem.”

Det är en mening som egentligen borde få vilket lag som helst att säcka ihop. Men istället pratar hon om att de är ett bra gäng, att de tränar hårt, att de är ”glada att vara tillbaka”. Det är energi som föds ur motstånd, ur att man håller ihop när schemat är idiotiskt, när resultaten inte går ens väg, när benen är tunga och livet pågår parallellt med allt detta. Det finns något djupt mänskligt i att båda beskriver samma fenomen från helt olika håll.

Anna pratar om lugnet som gör att Uppsala kan nöta ner motståndare ”possession för possession”. Helene pratar om hur man klarar av kaos och fortfarande skrattar på träning. 

Båda pratar egentligen om samma sak: den energi som håller lag levande. Och i år är det extra tydligt att energin inte sitter i namnen på tröjorna. Den sitter i människorna i dem. 

I hur man möter varandra när man kommer direkt från jobbet.I hur man spiller sin Nocco på golvet och skrattar åt det. I hur man hanterar unga spelare som Shiloh Kalenga, som kommer in och ritar om rollerna — och hur man väljer att välkomna det istället för att känna sig hotad. I hur man svarar på en lång skada. I hur man håller ihop när schemat är skevt eller tabellen är sned.

Det är därför jag älskar den här ligan. Energi är inte ett ord här — det är en valuta. Och de lag som förstår det, de som investerar i varandra, är alltid rikare än vad tabellen visar. Så när jag tittar på nästa omgång är det inte vinnare och förlorare jag analyserar först. Det är kroppsspråk. Blickar. Hur bänken reagerar. Hur ett lag hämtar varandra. Det är där sanningen sitter.

Energi är en hårdvaluta. Och just nu är det den som avgör allt.